OFFICIUM EXCOLERE 
   - “Plikten att förädla”

Jag har många gånger försökt att förklara för vänner och bekanta vad “Plikten att förädla” egentligen betyder. Dessvärre utan större framgång. För min egen del är det fullständigt självklart och har blivit någon sorts livsfilosofi som går att anpassa till alla sammanhang.

Men så träffade jag en ung kvinna och förklarade innebörden för henne, via en serie brev. Hon förstod direkt vad jag menade och hon höll dessutom fullständigt med mig!
Som tur är har jag tillgång till dessa brev och ska nu här försöka “klippa och klistra” ihop min förklaring och mitt resonemang från dessa.

Till att börja med – Officium excolere betyder ”Plikten att förädla”. Det är något av min livsfilosofi sammanfattat i en enda mening. Det är ju trots allt det ett valspråk handlar om.

Men vad betyder det egentligen? Först vill jag då säga att det INTE har med nazistiska förädlingsförsök på den ariska människorasen att göra. Även om de kanske i viss mån menade samma sak som jag. Men som sagt – det har ingenting med nazistiska idéer att göra.

Det jag däremot menar är att om varje människa försöker göra sitt bästa i så många sammanhang som möjligt, så blir världen bättre för alla. Det kan gälla allt från att försöka förädla sig själv som person, genom att försöka bli en bättre människa och försöka att utvecklas andlingen. Att sätta kraven på sig själv högt och försöka leva upp till dem, men utan press och prestationsångest. Allt kommer i sinom tid.

Och som förälder gäller det att försöka ge sina barn en bättre chans och start i livet än vad man själv hade. Ens barn ska bli bättre människor än vad deras föräldrar var. I annat fall går det ju baklänges för mänskligheten.

Men man kan även förädla annat, som sin omgivning till exempel. Det kan gälla vad som helst, som i mitt fall till exempel. Jag har bytt ut mitt mobilskal mot ett i ädelträ, visserligen ädelträ i äkta plast, men det ser elegantare ut och därmed har det skett en liten förädling. Men givetvis kan man även förädla större saker, som sin trädgård, sitt hus osv. Allt kan förädlas, sträva mot något högre och bättre.

Och om alla gjorde sitt yttersta att förädla just sitt hörn av världen, sin trädgård osv, vilket paradis skulle inte världen kunna vara då. Det handlar med andra ord om att försöka höja och förbättra både sig själv och sin omgivning, att sträva mot en ädel utveckling.

Men det handlar också om ett tidsperspektiv. Den här biten är också krånglig att sätta ord på. JAG vet ju förstås vad jag menar, men att sätta ord på det och få ner det på pappret i ett begripligt sammanhang, det är lite svårare och det här är första gången jag försöker.

Jag måste då först börja med tre anekdoter som exempel på ungefär vad jag menar.

• Tyskarna skulle ha OS på trettiotalet. Då byggde man en os-stadion som modell i betong. Sedan sprängde man den och odlade mossa på den för att försäkra sig om att den skulle bli vacker som ruin om tusen år! De ville ju bygga ett tusen-årigt rike.

• Någon, minns inte vem just nu, insåg att ekarna höll på att ta slut i Sverige. Detta var på 1600-talet. Han köpte då upp stora mängder mark och planterade ekar på den. Detta för att vi fyrahundra år senare skulle kunna ha något att bygga skepp av! Vilken otrolig framförhållning!!! Ingen idag skulle ju drömma om att göra något bara för att efterkommande flera hundra år senare skulle kunna ha glädje av det!

• Jag jobbade tidigare med en tjej som hette Gunhild. Hennes föräldrar hade en ärvd gård i Dalarna. Den hade varit i släkten i sexhundra år. Där kunde hon gå omkring och veta exakt var hon hade sina rötter. ”Farfar byggde till den där verandan”, ”Farfars farfar byggde ut köket” och ”Farfars farfars far planterade alla äppelträd”. Vilken underbar situation! Där kan man tala om att känna sina rötter. Deras äldsta dokument på gården var skriven med runskrift, vilket man ju gjorde ända in på 1700-talet på vissa håll i Dalarna.

Så ”Officium excolere” handlar även att veta sin plats i tiden, framförhållning osv. Man vet att många människor mår dåligt av att uppleva sig som rotlösa. Och att vara rotlös kan innebära flera saker. Dels att man inte bor på samma ställe som sina förfäder och dels att man inte känner sin plats i tiden.

Om man slår samman detta med det jag skrev tidigare om att göra det bästa av just sin plats i världen, vad får vi då? Jo personer med framförhållning som försöker förbättra sin lilla del av världen och gör saker som de själva aldrig kommer att få se resultatet av, men som deras efterkommande flera hundra år senare kan få glädje av.

Själv planterar jag gärna ekar och andra träd, alléer till exempel, som jag aldrig kommer att få se klara, men som mina barnbarn kanske hinner få glädje av.

Idag görs det mesta med avsikt på så snabbt resultat och så hög avkastning som möjligt. Men om man gör som jag skrev, förädlar sin omgivning och gör saker för framtida generationers skull, då skulle nog världen se väldigt annorlunda ut. Man skulle till exempel knappast göra något som kunde vara miljöförstörande, om man gjorde sina investeringar mm i avsikt att ens barnbarns barnbarn skulle ha glädje av dem.

Dessutom så kommer begrepp som kvalitet in här. Ingenting har egentligen förbättrats sedan 1960. Ta bilarna som exempel. Före 1960 så köpte man en bil, en bil för hela livet. Sällan man bytte eller behövde byta. Ofta gick till och med familjebilen i arv. Den var kort sagt byggd för att hålla så länge som möjligt och kvalitet innebar just att sakerna fyllde sin funktion så länge som möjligt. Idag är det tvärtom! Saker har inbyggt livslängd. Bilar, som idag kostar lika mycket som en ordinär villa, är inte byggd för att hålla mer än i tio år. Mobiltelefoner ska gå sönder inom två år. Detta för att vi ska tvingas konsumera. Här behöver det definitivt förädlas!
Det måste ju rimligen vara bättre ur miljösynpunkt att bygga saker som verkligen håller, än att bygga saker med en kort inbyggd livslängd? Åtminstone så vore det inte ett lika stort naturresursslöseri.

Jämförelsen mellan en bil och ett hus – tänk Dig någon som skulle köpa ett hus och vid köpet vara medveten om att det här huset ska bara stå i tio år sedan måste vi köpa ett nytt, för det är inte byggt att hålla längre än så. Vem skulle köpa det huset? Men när det gäller bilar så accepterar vi det utan att blinka, bara för att vi är så vana att det är så.

Hoppas jag lyckats förklara detta någorlunda begripligt? Det kanske blir lite lättare om jag visar på mig själv, vad jag gör och har gjort för att leva upp till ”Plikten att förädla”.

Jag har inget ärorikt förflutet att falla tillbaka på, inga kända förfäder med fina namn eller så. Inte heller någon gammal släktgård. Men allt detta är något som jag på ett eller annat sätt vill ge mina efterkommande! Jag kanske aldrig får chansen att uppleva det, men jag vill att alla Ulwencreutzare om trehundra år ska kunna göra det.

Jag föddes som Nilsson. Det hade vi bara hetat i drygt hundra år, innan dess byttes son-namnen vid varje generation. Så jag bytte till Ulwencreutz. Namnet kommer sig av att min far kallas Ulfen (han heter Ulf) och sedan satte jag dit en snygg ändelse. Prövade flera men just Ulwencreutz var ledigt. Så nu har mina efterkommande ett släktnamn som binder dem samman som släkt och grupp, en tillhörighet, en ätt.

Sedan ordnade jag en vapensköld. Den fyller egentligen samma funktion som ett unikt släktnamn, dvs visar på tillhörighet men på ett visuellt sätt. Den kan dessutom sättas på matsilver mm och visa vad man ärv från släkten.

Jag har ingen gammal släktgård, men jag bor på samma ort som släkten gjort i mer än sexhundra år. Det har jag upptäckt när jag släktforskat.

Men förr eller senare blir det en släktgård, här eller någon annanstans. Jag gör gärna även annat som mina efterkommande ska ha glädje av men som jag aldrig hinner uppleva, planterar alléer till exempel. Har även planterat ekar och andra ädla träd som blir mycket gamla, omkring mitt hem och då med åtanke på hur de kommer att stå om minst trehundra år.

Så om jag skulle försöka sammanfatta vad ”Officium excolere” innebär så blir det nog att det handlar om att efterstäva en förädling, en förbättring, både av sig själv och sin omgivning, och det i ett mycket långsiktigt perspektiv på grund av framtida ättlingar.

Verkar det begripligt eller framstår jag bara ännu mer som en stolle av stora format? Det här är något som växt fram så sakteliga genom åren, det är inget jag kommit på i all hast för att ha ett läckert valspråk. Och jag har insett att det har varit min livsfilosofi hela livet, fast jag inte lyckats smälta samman det till ett begripligt sammanhang tidigare.

Har även en skräck att bli bortglömd efter min död, att fullständigt försvinna ur allas medvetande. Förr eller senare drabbar det ju oss alla, efter ett par generationer eller så, att ingen längre kommer ihåg vem man var medan man levde. Detta kan ju förhindras om man gör något storslaget historiskt till exempel, men det är ju inte alltid så lätt. Särskilt inte om man är en medelmåtta. Men genom att ”grunda en ny ätt”, genom att skapa en ny släkt och ge den släkttraditioner och en historia att stå på, så har man ju försäkrat sig om att åtminstone ens efterkommande kommer att minnas sin ”stamfar”. Man kan ju till exempel börja skriva en släktkrönika, där man börjar med sig själv och sedan får sina efterkommande att ta vid.

Detta gör att alla ärvda saker har stor betydelse för mig. De behöver inte vara stora eller dyrbara, bara jag vet vem av mina förfäder som gjort eller fått den från början. Det knyter mig samman med döda förfäder och får mig att känna mig på rätt plats i historien.

Detta förklarar en hel del tokigheter jag gör emellanåt, och som ter sig fullständigt obegripliga för de flesta!

”Vad ska den där stollen med en himmelssäng till? Eller stenlejon? Riddarrustningar mm, vem tror han att han är egentligen?”. För mig handlar det dels om att jag (men inte så många andra) tycker att dessa föremål förhöjer stämningen i mitt hem och dels blir det något som framtida ulwencreutzare kan ärva.

Med risk för att vara tjatig måste jag ändå lägga till några små puzzelbitar. Kanske mest för att jag själv behöver sätta ord på mina tankar och se dem i skrift. Det mesta är nog exempel för att förtydliga för mig själv vad jag menar..

Först gäller det en god vän till mig - Henrik. Han är av en adlig släkt och deras släktgods heter Vallaholm. Henriks farföräldrar var de sista som bodde där permanent. Henriks föräldrar använde herrgården som sommarnöje. 17 rum och kök och 40.000 m2 park som sommarnöje! Förklaringen ligger i att de jobbade på universitetet i Uppsala medan Vallaholm ligger i Västergötland.

Hur som helst – Henrik har aldrig bott där i hela sitt liv, men räknar det ändå som sitt hem. Han kan bo 50 år på valfritt ställe i världen, komma till Vallaholm och ändå ha känslan av att ha kommit hem. Eftersom det är släktens eller ättens hem. Något jag verkligen avundas honom. En punkt i tillvaron som verkligen är fast och oföränderlig och som man alltid kan återvända till.

Sedan nämnde jag också det här med att veta sin plats i historien. Det är knepigare att förklara. Men om man inte känner till sin historia (släktens) och vilken plats man själv fyller i den, så kan man inte heller se framåt i tiden, se vart man är på väg.

Då kommer vi in på något som ofta stör mig och som många försöker tvinga på mig, eller tvinga på de flesta – att vi måste leva i nuet! Jaha, hur långt är ett NU?

Jag menar, vi är ett resultat av det förflutna och det är i framtiden vi kommer att tillbringa resten av våra liv. Med andra ord måste man ju ha lite längre perspektiv än till ett enda ständigt flyttande NU.

Det är enligt mig, det som är det stora felet i världen – alla lever NU, bara för stunden. Ingen har någon framförhållning alls och allt planeras kortsiktigt. Bara se på finansvärlden – snabba klipp är det som gäller. En långsiktig investering beräknas på sex månader! Ingen vill ta ansvar för att det vi gör idag påverkar betydligt mer än de närmaste dagarna. Med miljöförstöring som följd till exempel. Eftersom folk envisas med att leva NU och inte vill se längre fram i tiden än näsan räcker.

Det blir lite som att resa utan att veta varifrån man kommer eller varför och utan att ha en aning om vart man är på väg. Blir svårt att komma rätt då.

Själv vill jag skapa ett förflutet åt mina efterkommande, några hundra år fram i tiden. Detta gör jag genom mitt namn, min vapensköld, min framtida gård och förhoppningsvis en adlig titel. Sedan är tanken att varje generation ska lämna sitt ”bidrag” genom att kanske bygga ut eller bygga till osv, skaffa mer mark och kanske mer rikedomar. Om man investerar för framtida släktled så behöver man ju inte se till snabba vinster precis. Alla bidrar med något och så lite som möjligt avyttras.

(Förändringar och utveckling är av godo om de tillför något utan att något annat måste försvinna. Negativa förändringar, är förändringar där saker försvinner.
Ofta har vi ju utveckling för utvecklingens egen skull och inte för att något behöver utvecklas. Oftast blir det till det sämre. Och när man då påpekar att det var “bättre förr”, innan den senaste utvecklingen, får man höra att man är bakåtsträvare och att ingen kan stoppa utvecklingen. Vilket kvalificerat skitsnack! Alla kan stoppa utvecklingen när den är till det sämre eller helt i onödan. Det är bara att sätta sig på tvären.)

Tänk Dig bara att man ärver boendet och därmed slipper köpa bostad med dyra lån osv. Att ha ett generationsboende om man vill. Slippa sätta föräldrarna i servicelägenhet när de inte klarar allt själva längre, hålla ihop familjen. Det finns alltid någon flygel eller vindsvåning som går att använda. De har en plats att fylla ändå, kanske för barnpassning eller bara som mysiga äldre släktingar som berättar för barnbarnen hur livet fungerade tidigare på gården.

Behöver väl knappast påpeka att rötter är något väldigt viktigt för mig och när jag flyttade in i mitt lilla hus så rotade jag mig här i dubbel bemärkelse. Dels trodde jag att jag skulle bo här tills den dag jag inte behöver bo någonstans längre, dels så rotade jag mig mera bokstavligt eller kanske symboliskt. Jag grävde nämligen upp rotskott från äldre träd och buskar vid mitt föräldrahem, vid Morfar och Mormors stuga (där Mormor är född och uppväxt) och från Farmor och Farfars stuga. Planerade sedan dessa träd här. Det kändes symboliskt och mycket viktigt. Nu hade jag rotat mig.

Jag vet att jag låter fullständigt stollig när jag berättar det här, men vad folk anser eller tycker om mig, har aldrig rört mig i ryggen.

Nu tror jag att jag har förklarat så väl jag kan, vad ”Officium Excolere” betyder för mig. Det är inte bara det ulwencreutzka mottot, det är ett lite invecklat sätt att se på livet, en livsfilosofi. Nu kanske just Du bättre kan förstå hur jag tänker, vad som driver mig att sträva mot saker som de flesta inte skulle idas att bry sig om, varför jag beter mig som en excentrisk stolle mellan varven.

online